Jag måste börja styra upp.
Styra upp det lilla liv jag klampar runt i, jag vet att det inte är så jävla litet..
Det innehåller stora egenskaper och känslor. Brottas jag inte med mina känslodemoner
så brottas jag med min egen utveckling som bubblar beskt som ättika och hett som lava.
Jag är inte bitter bara hormonellt förtjust i att studera mig själv och genom mina ord lyckas jag alltid gå tre steg fram och två tillbaka. Men jag vinner alltid med ett steg.
Om och om igen ska man veta att man är en
äkta varelse. Äkta som jag vet mina känslostormar är.
Äkta som smärta kan vara och lika äkta som man vet lyckan efter läkande är.
Jag vill inte att det ska ta slut jag vill bara sitta här och kräkas, det är skönt. Ut med skiten som fan inte har en plats i mitt liv, fast det var ju trots allt en del av mig en gång. Kanske kommer det tillbaka.
Att acceptera, livets fagra dans mellan melankoli och någon jävla solstråledans med blommor i håret.
Mina vätskor står ej alltid i balans, kan ni märka komiken i detta?
Melankomiken.
Inne i det mörka kan man även uppnå högsta rang av intellektuellt liv. Utstuderat och smart.
Vilket kommer göra livet lite lättare att leva. Kanske.
River och gräver upp den delen inuti mig som legat gömd.
Var fan har du varit? Jag har behövt dig.
Nu öppnar jag upp, ger dig näring och vaknar.
Livet.
E.
