Att jaga.

Jag går genom stan och känner mig långt ifrån en av dom.
Tidigare kunde jag älska känslan av att gå bland mycket folk på natten,
nästan som en festivalkänsla som gjorde att de ryckte gott i benen.
Och man va ute på jakt.
Jakten är rätt meningslös, man flyr från ensamheten som om den vore
ett moln av taggar som svävar över en känsliga huvud.

Att låta en önskan sväva fritt och när livet är redo för sitt
rätta, när man äntligen funnit pusselbiten som ska matcha
sitt eget liv, vet man det. Bara en lång tids väntan.


Jag har hittat en pusselbit, han är min min min och kommer hem hit om
fyra veckor.

Klättrar i träd med silveränglar.

Ångest finns i mig varje dag.
Som om en stark hand klämmer om hjärtat så att den börjar att slå orytmiskt. Samtidigt som lungornan förvaras i ett rum där cementväggarna långsamt pressas samman. Nervimpulserna skriker under en bråkdelssekund påvägen mellan hjärnan och hjärtat när plötsligt ett taggtrådsnystan av knutar har samlats i magen och försöker hitta sin väg ut genom naveln.
Ur ögonen rinner svarta pärlor som krossas under gigantiska egofötter med svansar som slaviskt släpas till döds av sina egna drömmar.
Allt på vägen mot sina mål att uppnå fantastiska oregelbundna mönster i en äckligt strukturerad vardag.

Jag levde på hoppet om en grönare värld medan luften runt mig blev brunare. Hamburgaren i mina händer möglade och började krypa just då jag skulle ta mitt första bett. När nyfödd blir grön som blir gul som sen blir blodröd och åldras brun innan den pånytt tar del av livscirkeln.

Innan jag gav bort mitt hjärta var jag säker på att han inte hade något eget hjärta, för som så många gånger förr då jag tog deras vackra hjärta av guld i mina händer tappade jag det när jag snubblade över en rot för att sträckte mig efter horisonten.