Migränskruvsflipp.

Länge sedan jag skrev nu. Har det någonsin varit någon som jag tycker om? Något att finna mig själv i? Skriva.. hmm..

Det är skönt.

Livet är fint men jag stöter dagligen på hinder inuti mig själv. Jag söker en frihet, något som gör mig hel. I denna materialistiska värld känner jag mig utanför. Jag passar inte in i stadens hets, inte i samhällets krav att slita och göra sådant man inte mår bra av, eller utvecklas av. För mig är det att leva i bubblan som bara är menat att studsa fram igenom tiden så fort så möjligt.

Snart har tiden gått utan att jag hunnit känna mig igenom den. Istället har jag levt på framtidshoppet. Som vanligt är det samma sak som att glömma nuet.

Jag vill lyckas, jag vill lyckas så jävla mycket. Med det menar jag att jag vill se världen. Träffa på levande varelser jag endast kan drömma om, höra på helt okända människors berättelser.

Är jag en människa som känner för mycket bara? Jag vill alltid tro att det är en bra sak. Att vara mer kall och hård skulle vara så tråkigt. Att acceptera människors struktur. Fy fan. Jag blir ledsen bara av att tänka på det. Min kropp är fylld med så mycket energi som jag inte kan uttrycka i detta liv.

Kapitalisthelvete.

Man skulle väl alltid kunna packa sin ryggsäck och bara börja vandra.

Mitt öde är kanske det. Men då är de allt annat som man redan är uppbunden till här och den minimala mängd mynt jag bär på i min ficka. Kommer jag finna mitt öde innan jag tvingas hem till tråkrutan nummer ett igen?

Den här världen människan har skapat är så jävla korrupt att jag ibland inte vet vart jag ska ta vägen. Jag hatar ärligt talat att vara en del av den.

De nyheter vi matas med eller mer ärligt, matar oss själva med. Känns bra att jämföra oss för en stund, OM man kommer fram till slutsatsen att jag själv har det lite bättre än någon annan. Annars blir vi lite deprimerade och tycker synd om oss själva.

Det kvittar, människan är ett stört djur som aldrig är nöjd. Jag är aldrig nöjd. Jag matas med massa alternativ dagligen, född i ”rätt” del av världen. Woooow, jag har sån tur. Eller?

Jag känner mig mer som ett otacksamt stycke som inte vet var jag ska börja.

Jag vill inte jobba men jag vill ha pengar.

Jag är alltså girig. Men om jag inte har pengar kan jag inte göra det jag tror jag hade varit bäst på. När, om de nu än blir så, jag får pengar så blir jag bara än mer girig.

Men jag vill bara göra gott. Vilket jag ska en dag, i detta liv eller nästa.

Varför ska jag vara så stoooor i mina tankar. Jag blir så trött. Stanna i min egen lilla bajsvärld en stund. Jag får faktiskt det. Vem bestämmer. Jo jag. Ha! Juste men alla andra, alla andra ska ju tycka. Fuck them! Idag bryr jag mig inte.

Jag känner, jag saknar och jag är. Jag vill, mycket mer än vad jag är fysiskt och psykiskt kapabel till.

Jag vet att det finns så himla mycket bra här och nu i mitt liv, men jag klarar inte av tanken att jag missar det som finns där och nu. Någon annanstans.  

Vad skönt ändå att mitt största problem idag är vad jag ska äta till lunch och om jag orkar gå och träna.  Det ska jag nog lösa. Ett steg i taget.

E.