Agggrrr.

Så kommer man hem efter en dunder succébio-upplevelse, Tron, och ser att en dum jävel har smällt av en raket i hissen. Moodkiller som antagligen gjort fler än bara Tino och mig upprörda. Jag skrev en ilsken lapp.


E.

I'll be seeing you.

Idag tog jag och Tino en långis promenad för att vi kände oss rastlösa + att vi ville ge de stackars fåglarna lite extra mat nu när de är så kallt.
Det är helt otroligt hur sundet håller på att frysa. Hade det inte varit coolt om man under sin livstid kunde åka skridskor över till Helsingör? :)

På jobb finns där en gammal dam som alltid brukar berätta om hur de vandrade folk över sundet från Europa till Sverige under andra världskriget, det skulle man inte kunna drömma om nu.. men inget är omöjligt i denna värld.

De få som tittar in här på denna blogg, undrar säkert vart jag hållit hus?
Jag har tidigare bloggat på blogg.se men det funkar inte lika bra för mig längre så nu kände jag för att byta hit igen, HA. Som de kan bli.

Well, imorn är det dax att fira in de nya året och då kanske jag kan hitta tillbaka till mig själv och börja skriva igen. Det är något inom mig som länge varit inlåst...det är frustrerande för jag saknar att skriva, måla, läsa. Egentligen är det väl inte så jävla svårt heller att bara ta tag i saker, men när man tappar greppet om sig själv så vet man inte ens om man har lust att krypa upp ur sängen...
Aja, jag tror på det nya året 2011 ska bli ett Genombrottsår! :)


I'll be seeing you.


E.

Att jaga.

Jag går genom stan och känner mig långt ifrån en av dom.
Tidigare kunde jag älska känslan av att gå bland mycket folk på natten,
nästan som en festivalkänsla som gjorde att de ryckte gott i benen.
Och man va ute på jakt.
Jakten är rätt meningslös, man flyr från ensamheten som om den vore
ett moln av taggar som svävar över en känsliga huvud.

Att låta en önskan sväva fritt och när livet är redo för sitt
rätta, när man äntligen funnit pusselbiten som ska matcha
sitt eget liv, vet man det. Bara en lång tids väntan.


Jag har hittat en pusselbit, han är min min min och kommer hem hit om
fyra veckor.

Klättrar i träd med silveränglar.

Ångest finns i mig varje dag.
Som om en stark hand klämmer om hjärtat så att den börjar att slå orytmiskt. Samtidigt som lungornan förvaras i ett rum där cementväggarna långsamt pressas samman. Nervimpulserna skriker under en bråkdelssekund påvägen mellan hjärnan och hjärtat när plötsligt ett taggtrådsnystan av knutar har samlats i magen och försöker hitta sin väg ut genom naveln.
Ur ögonen rinner svarta pärlor som krossas under gigantiska egofötter med svansar som slaviskt släpas till döds av sina egna drömmar.
Allt på vägen mot sina mål att uppnå fantastiska oregelbundna mönster i en äckligt strukturerad vardag.

Jag levde på hoppet om en grönare värld medan luften runt mig blev brunare. Hamburgaren i mina händer möglade och började krypa just då jag skulle ta mitt första bett. När nyfödd blir grön som blir gul som sen blir blodröd och åldras brun innan den pånytt tar del av livscirkeln.

Innan jag gav bort mitt hjärta var jag säker på att han inte hade något eget hjärta, för som så många gånger förr då jag tog deras vackra hjärta av guld i mina händer tappade jag det när jag snubblade över en rot för att sträckte mig efter horisonten.